– Jenni Plochka? Den slitna kvinnan i rosa badrock läste på kortet med en röst som var hes av tobak och sprit. Genom röken från hennes cigarett blinkade det ”lediga rum” från en blå skylt. Hon rynkade pannan misstänksamt.

– Det är inte så vanligt med BMW här.

– Jag behöver bara sova. Har du en säng?

– Okej. Men vi målar och drar ledningar, så enda rummet är det gamla längst bort.

Jenni kände sig trött, frustrerad, sårad, förvirrad. Varför mår jag så dåligt? Jag gillade inte ens honom! tänkte hon medan hon gick in i det unkna rummet som lystes upp av en glödlampa som dinglade utan skärm. Lukten fick henne att grimasera. Hon muttrade ”Skit” flera gånger, tog ett glas från hyllan över handfatet, halade upp en kvarting Johnny Walker Black från sin röda Pradaväska och fyllde glaset till hälften. 

I hörnet fanns ett runt bord och en fåtölj, på väggen hängde en spegel. Jenni log ansträngt åt sin spegelbild. Smal och vältränad. Hon log och strök med handen över sitt fina, blonda hår, sen satte hon handen under ett bröst och mulnade. Där behövs det mer! Hon svalde whiskyn. 

– Urk, hon grimaserade. Det behövs is!

Jenni tog ishinken för att gå till receptionen. När hon närmade sig dörren, snurrade vredet runt av sig själv. Hon låste upp, men nu gick det inte att vrida på vredet. Hon tog ett stadigt tag i vredet. Hon skakade dörren. Inget hände. Hon var instängd. 

– Skit också, fräste hon. Helvete! Vem behöver någon jävla is!

Hon tog glaset och flaskan och för en stund stirrade hon längtande ut genom fönstret. Efter ett tag suckade hon och ställde ett fjärde glas whisky på bordet. 

Något stönade. Skräckslagen vände sig Jenni om och såg en förtvinad hand som sträcktes ut under sängen. Glödlampan small. Endast ljuset från gatlyktan flämtade genom fönstret. Hon rusade vilt mot dörren. Vredet gick fortfarande inte att vrida runt! Kolven gick i lås av sig självt, igen! Jenni snurrade runt, hennes rygg var mot dörren. 

Under sängen kom det fram en mörk gestalt med klena armar och uppsvälld mage. Han kasade sig fram mot Jenni, som gled ner till golvet, medan hennes mun gav ifrån sig tysta skrik. Skepnaden grinade brett och blottade sina långa, nålliknande tänder. Han kacklade hest. 

– Du är hopplös, eländig, ful. Du kommer att bli fet och slapp och alla kommer att hata dig! 

Jenni kved av skräck. Demonen grimaserade elakt. Så plötsligt vände han sig bort. 

– Men skit också! skrek han gnälligt. Skit skit skit! Han slängde sig i fåtöljen och fortsatte: Jag är så patetisk! Han slängde en blick mot bordet, lyfte upp Jennis glas och svepte innehållet. 

Nu var hon inte längre rädd, hon skrek: Hallå, det där är min whisky! 

Han höll fram flaskan. Jenni tog ett annat glas. 

– Jag är så patetisk! gnällde demonen. 

– Du skrämde mig! replikerade Jenni. 

– DU! Du är ännu mer patetisk! Jämt gnäller du ”åh jag är så ful, ingen vill ha mig, stackars, stackars, mig…” SKITSNACK! Så om det nu är så att din mamma är en narcissistisk bimbo, strunta i det! Åtminstone älskar hon dig… fast på sitt eget sätt. 

– Du skulle träffa några riktiga demoner! Ta den där mexikanska tjejen som plockar disk på din studentförening. Hon rymde från några grymt farliga gangsters där nere, men hennes bror kom inte med. Du skulle se hennes demoner! Jisses, du ska se när de drar på! Och jag, vad får jag? DIG!

Jenni tittade skamset på honom. 

– Okej, jag är ledsen. Jag antar att jag varit lite avskärmad.

Han tittade på henne med en ömklig blick. 

– Jag är så patetisk att de andra demonerna skrattar åt mig!

Jenni rynkade pannan i sympati, sen sträckte hon sig fram och hällde upp ännu varsitt glas whisky.

Door in Cluj (Kolosvar), Romania (2007)
© 2007 J M Manness